Dags att ta körkort - äntligen

Jag har alltid varit lite tvärtemot. Gör alla andra en sak så tänker jag instinktivt att detta måste vara fel och gör istället tvärtom. Om inte annat för att reta upp alla andra. Jag kan ibland känna mig som han i Midnight Express som börjar vandra åt motsatt håll i en cirkel och genom detta rör om rejält i grytan. Förvisso handlar just den scenen om ett mentalsjukhus, men ändå – grundprincipen är densamma. Man måste inte alltid följa strömmen.

Nu ska jag dock rätta in mig i ledet. Det här gäller en specifik sak som jag länge stått utanför - både av principiella skäl och för att jag inte kunnat. Detta i form av att ta körkort och köra bil. De flesta jag känner har körkort och de flesta tog detta i nära anslutning till sin 18-årsdag. Jag gjorde det inte. Jag tyckte det var töntigt att övningsköra, jag såg ingen tjusning med att riskera livet i en bil och jag ville inte bidra till att försämra vår miljö.

Ett ställningstagande jag börjat vackla i. Inte minst sett till att jag genom att ta körkort skulle kunna öka möjligheterna till att få det jobb jag vill ha. De flesta arbetsgivare har krav på körkort idag – även om det handlar om typ ett kontorsjobb. Jag är till råga på allt trött på att bli behandlad som ett barn också. “ Kan du åka och hämta det där… Nej, just ja - du har inget körkort. “. Sjukt irriterande.

Dessutom: jäklar vad soft det verkar att köra bil. Att sätta sig bakom ratten, lätta på handbromsen, lägga i en växel och bara köra exakt dit jag vill. Klart jag ska ha ett körkort.

Anmält mig till en intensivkurs i Stockholm

Jag har bara kört två gånger i hela mitt liv. En gång med pappa. Det slutade i en ren katastrof på Ica:s parkering då jag fick motorstopp sex gånger på två minuter och då pappa började gorma och skrika om något förbannat dragläge.

Den andra gången körde jag med mamma. Den gången kom jag ut från parkering och körde ut på en större väg. Redan efter hundra meter hade mamma skrikit sig hes över att jag inte tittade mig omkring tillräckligt. Trots att mitt huvud for omkring som Linda Blairs skalle i Exorcisten. Jag kör inte bil med någon av dem igen.

Nu har jag anmält mig till en trafikskola och mer specifikt för en intensivkurs istället. Den ligger i Stockholm så jag behöver inte åka bort för att kunna delta. I och med att jag typ aldrig kört bil så kommer min intensivkurs att hålla på i tretton dagar och ha ett upplägg där jag dels betar av några lektioner varje dag och mellan dessa sitter och pluggar teori.

Det jag är orolig för är att halkbanan kommer ganska tätt inpå och att jag knappt kommer att hinna köra innan. En kompis sa dock att riskettan – som halkbanan – numera heter är ganska lätt och tydligen väldigt rolig. Jag får hoppas på det.

Mamma och pappa har sparat pengar

Att en intensivkurs kostar lite mer pengar är inget bekymmer. Dels så har jag kunnat spara lite själv och dels så kom mamma och pappa med en överraskning. De har lagt undan pengar sedan jag föddes och dessa skulle – bland annat – täcka ett körkort. Det kommer kanske att räcka till en bil också. En billig sådan, men ändå - en egen bil!

Nu vill jag bara att den där intensivkursen ska sätta igång. Jag är trött på att åka shotgun, det är dags att börja köra.

denna sida kan den som vill läsa mer om hur en intensivkurs går till, vad det kostar osv.

15 jun 2018