Syrran satsar på ensam vårdnad

Den advokatbyrå som syrran anlitade tycker att hon ska försöka få ensam vårdnad. Han säger att det finns stora chanser att hon kan få det eftersom hennes före detta man (som jag faktiskt gillade tidigare men nu uppenbarligen har tappat det helt) enligt honom helt klart har gjort sig skyldig till umgängessabotage. Som jag skrev i förra inlägget svarar han inte i telefon när syrran ringer och han kommer inte över med barnen när han ska. Samtidigt kan han vara spårlöst borta när det är hans tur att ha barnen, så syrran får ställa in egna planer och i stället ägna sig åt att jaga rätt på idioten.

Hur tänker han?

Men det är alltså han som har stämt henne på umgänget. På sätt och vis tycker jag nästan lite synd om honom. Han har uppenbarligen fått en skruv lös efter separationen. Jag önskar att han kunde lyssna och förstå, fatta vad som är på gång att hända. Visst, han kommer inte att förlora kontakten med sina barn, men att inte ha vårdnaden om barnen är en ganska stor grej ändå. Man är liksom inte lika delaktig i deras liv. Om det skulle drabba mig skulle jag känna det som att jag blev omyndigförklarad. Det är i och för sig så han beter sig: som en icke myndig person, ett barn.

Syrran skaffar bevis

Advokaten har sagt åt min syster att skriva ner allt som har med umgänget att göra, spara alla sms, spela in sina samtal med honom osv. Han kommer inte att ha en chans (förutsatt att syrran talar sanning om vad som pågår, men det är jag rätt hundra på att hon gör). Hon har även bett mig vittna när det blir vårdnadstvist och det kommer jag så klart att göra. Har i och för sig mest fått höra saker från henne, men har även träffat honom några gånger när jag varit hemma hos syrran. Han är helt förändrad och verkar inte riktigt balanserad om man säger så.

De har suttit i förhandlingar med sina advokater några gånger nu men det är uppenbart att de inte kommer att få till någon överenskommelse. Ord står mot ord, han anklagar henne för en massa saker, samma saker som han själv gjort sig skyldig till hur många gånger som helst enligt syrran. Det kommer att bli en stämningsansökan från honom och han kommer att förlora vårdnaden, det är jag säker på.

Jag låtsas inför barnen

Och mitt i allt står barnen och undrar vad som händer. Det är riktigt, riktigt jobbigt. Jag tycker så synd om dem men vill samtidigt försöka hålla skenet uppe och låtsas att allt är bra, att mamma och pappa snart slutar bråka och att allt blir som vanligt. Och kanske, kanske kan saker och ting bli normala igen, i alla fall för ungarna. Barn märker ju egentligen inte av vem som har vårdnaden, det handlar ju mest om vilken förälder som har rätt att skriva på papper. Jag hoppas också att deras pappa får en reality check efter att ha varit i rätten och blir en smula mer ödmjuk. Förhoppningsvis kan de skriva ett nytt umgängesavtal som han kan respektera. Annars blir nog syrran tvungen att stämma honom på umgänget också.

En velig åskådare

Jag tror han verkligen älskar sina barn och vill deras bästa, men viljan att jävlas med syrran är på något sätt ännu starkare. Vilket så klart verkar helt sjukt. Kanske har han vanföreställningar om läget och tror på det han själv säger. Då är hans problem värre än vad jag trodde. Funderar också på vad som skulle hända om jag försökte prata med honom, om det skulle hjälpa eller bara paja ännu mer.

Ja, där befinner jag mig, som åskådare till en smutsig kamp om vårdnaden och umgänget med mina syskonbarn. Snart blir jag även inbytt på plan som vittne. Önskar att jag bara kunde vakna upp och inse att allt var en riktigt jobbig dröm, men det verkar inte hända. Klart slut för den här gången från en deppig undertecknad.

25 Jun 2018